Osoite:

Det är strid om vem som får definiera fattigdom. Beror fattigdomen i u- och i-världen på att globaliseringen är otillräcklig, eller tvärtom på att globaliseringen utarmar och skapar fattigdom? Tvistefrågan ventileras av författaren, forskaren och samhällsfilosofen Olli Tammilehto i YHDEN TAALAN KYSYMYS, Globalisaatio ja köyhyyskiista (Like & Rauhanpuolustajat, Helsinki 2003, 136 s. ISBN 952-471-221-0). Han har smält liknande problemställningar under sitt författarskap och under forskarresor ute i världen och uppnår en läsbar syntes på nittiotre sidor. Resten är källhänvisningar 216 stycken och en litteraturförteckning på 293 titlar. Resonemanget kan betraktas som ett för de fattiga angeläget vetenskapligt inlägg. Någon kan tycka att det är kontroversiellt, fattigdom är nämligen en av många samhälleliga frågor där vetenskapen inte nått consensus.

G7-ländernas fattigdomsrapport (från 2000) som Världsbanken gett ut saknar författarnamn men stöder sig på forskarna David Dollar och Aart Kraay vid Världsbanken. Deras undersökning: ”Tillväxten gagnar de fattiga” går igen i Världsbankens fattigdomsrapport enligt vilken de fattiga drar nytta av ”de globaliserade marknaderna” och ”den öppna handeln”. Som bevis anförs i Världsbankens fattigdomsrapport att den öppnade handeln ökar den ekonomiska tillväxten och att den ekonomiska tillväxten ökar de fattigas inkomster varvid fattigdomen minskar.

EU-kommissionens undersökning av Francois Bourguignon och tio andra europeiska ekonomer kom till samma slutsats som Dollar och Kraay, dvs. att tillväxten hjälper de fattiga. EU-kommissionens undersökning stöder sig på Dollar och Kraay och använder deras forskningsmetoder.

G7-ländernas och EU:s likadana slutsatser om fattigdomens orsaker ger dem inte bara rätt men skyldighet att forcera sina globaliseringsplaner. Det är precis vad de gör genom sina strukturanpassningsprogram. Internationella valutafonden (IMF) styrd av G7 har med hjälp av Världsbanken förmått 150 länder att omfatta programmen som 1999 omdöptes till ”Strategier för minskning av fattigdom”.

Enligt kritikerna blir resultatet av strukturanpassningsprogrammen det motsatta, att befolkningarna utarmas.

Vad innehåller Världsbankens och Internationella valutafondens strukturanpassningsprogram? Några exempel:

Satliga stöd blir olagliga och måste upphöra. Stora delar av programmen har genom Världshandelsorganisationen WTO:s försorg blivit internationella lagar på senare år.

WTO:s handelsregler för investeringar TRIM (Trade-related Investment Measures) förbjuder länderna att kräva motprestationer när exportföretag etablerar sig. Det är förbjudet att kräva att inhemsk arbetskraft eller inhemska råvaror används, att utländsk valuta lämnas kvar i landet, att en viss vinstandel investeras i landet, att ledarkunnande och teknologi överförs och att arbetskraft utbildas.

Länderna måste säkra budgetdisciplinen. (Det här går stick i stäv mot den budgetolydnad - budgetunderskott - som bl.a. de nordiska länderna använt sig av för att skapa sina välfärdssamhällen.)

En flexibel arbetsmarknad är ett av finansinstitutens centrala krav, ty tryggad sysselsättning leder till mindre flexibilitet och strider mot deras lärosatser.

Strukturanpassningsprogrammen kräver god förvaltningspraxis och valdemokrati. Låter bra, men praxisen betyder en nyliberalistisk ekonomisk kur som måste följas till punkt och pricka. Annars kan det bli sanktioner och böter. Genom val skall folket eller folkets representanter få mera makt, men denna får inte användas till att föra en alternativ ekonomisk politik.

Osv..osv. Vi är bekanta med programpunkterna också i Finland. Globalisering enligt den här modellen medger inga alternativ någonstans. Världsbanken avpolitiserar fattigdomen och gör den till ett tekniskt problem om pengar och konsumtion.

Olli Tammilehtos förtjänst är att han visar att det finns andra aspekter att anlägga på fenomenet fattigdom.

Strukturanpassningsprogrammen avskaffar inte fattigdomen utan förvärrar den, säger kritikerna. Hur då?

Priserna på mat och andra nödvändighetsvaror stiger när statsstöd blir olagliga. Billigimport tränger undan inhemsk produktion. Det skapar arbetslöshet. Utländska investeringar utan prestationskrav tränger undan små- och medelstora företag. Det skapar arbetslöshet. Budgetdisciplinen kräver nedskärningar inom socialsektorn. Det skapar arbetslöshet inom den offentliga sektorn. Budgetdisciplinen är kopplad till krav på privatiseringar och resultatansvar inom alla sektorer. Det fördyrar servicen och gör den otryggare, kanske onåbar, för de fattiga. Kraven på flexibilitet på arbetsmarknaden skapar otrygga arbetsplatser, ungdoms- och långtidsarbetslöhet. Lägre miljönormer för utländska företag skapar sämre miljö, sämre arbetsmiljö, föroreningar, ökad nedsmutsning, sämre hälsa osv.

Till strukturanpassningsprogrammen hör skuldsättningen. Den suger ut ländernas krafter, de lokala samhällena och eventuella existerande välfärdstjänster.

Strukturanpassningsprogrammen krävde en liberalisering av kapitalbalansen, dvs- avskaffande av alla hinder för penningöverföringar mellan länder. WTOs avtal om finansieringstjänster främjar detta. Penningöverföringarna är till största delen kortsiktiga spekulationsplaceringar som i en globaliserad värld skapar ekonomiska kriser särskilt i fattiga länder.

OECD:s biståndskommitté DAC indelar fattigdomsbegreppet i fem grundläggande dimensioner. De fattiga har

1. dålig ekonomisk handlingsförmåga (i fråga om inkomster, konsumtion, egendom)

2. dålig mänsklig handlingsförmåga (i fråga om hälsa, utbildning, mat, rent vatten, boende)

3. dålig politisk handlingsförmåga (i fråga om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, att påverka offentliga beslut)

4. dålig socio-kulturell handlingsförmåga (i fråga om deltagande i samhällslivet som uppskattade samhällsmedlemmar)

5. dålig trygghet och utsatthet

Olli Tammilehto kallar nr 4 för ”sosiokulttuurinen köyhyys”, sociokulturell fattigdom. Hans angreppssätt är intressant och vanligen försummat. Märk benämningen ”en uppskattad samhällsmedlem”, det låter verkligen bra? Här gäller det förhållandet mellan individen å ena sidan och samhället/gruppen å andra sidan.

Fattigdomen spränger lokalsamhället om männen först, de unga kvinnorna sedan, tvingas söka arbete i tätorterna. Kvinnorna tar därefter lågavlönade slitjobb och slutligen arbetar också barnen för uppehället. Fysiskt är det för de fattiga mest ödesdigert att gemensamt brukade landområden börjar exploateras kommersiellt eller gärdas in i exploateringssyfte i och med att de införlivas, frivilligt eller med våld, i den globala ekonomin för råvaruutvinning och dylikt. Globaliseringen leder i det fallet till att det lokala och socioekonomiska realsamhället försvagas och till sociokulturell fattigdom. Lokalsamhället var den enda plats där de fattigas insatser kunde röna uppskattning. I ett globalt eller nationellt sammanhang i ett inbillat samhälle får de ingen uppskattning alls, tvärtom.

Privatiseringsoffensiven mot de offentliga tjänsterna, en given åtgärd i globaliseringsprogrammen, slår hårdast mot de fattiga.

De fattiga fråntages systematiskt möjligheterna att leva av naturen, dvs. komma tillrätta utan alltför stora kostnader. Primärnäringar försvagas eller ruineras genom expropriering eller miljöförstöring. Småbrukare, fiskare, herdar, hantverkare, bärplockare, kloka män och kvinnor, alla som lever av naturen, förlorar allmänningarna, skogarna, betena mm. så får de rika tillgång till deras arbetskraft.

6.8.2004 jälkeen: